Sverigedemokraterna har nyligen sänkt regeringens budget genom att rösta på alliansen istället för sin egen politik. Tonläget skruvas upp i den svenska politiken och mitt i allt känner jag att jag måste stoppa upp, frysa ögonblicket och hoovra upp i en helikopter för att få lite större perspektiv. Vad är det som händer egentligen? För att skingra mina egna tankar får ni en kort sammanfattning av det parlamentariska läget nu under hösten.
Den 14e september 2014 var det val och vi fick följande resultat i Riksdagen:
Vi ser att ungefär var tredje man röstade på Socialdemokraterna, var 4e på Moderaterna och var 8e person på Sverigedemokraterna.
Inget parti eller block blir tillräckligt stort för att få egen majoritet i riksdagen. S ratar V i den tilltänkta minoritetsregeringen för att öppna upp mot allianspartierna och kunna få en bred majoritet. De bjuder in samtliga partier som vill och är en tänkbar partner. (Sverigedemokraterna är ingen tänkbar partner för Socialdemokraterna).
Allianspartierna agerar opposition och tar fram sin egen budget och politik så som de har gått till val på och säger nej till samarbete.
Sverigedemokraterna tar fram sin budget och kräver att de andra partierna ska lyssna på dem, Sveriges för närvarande tredje största parti. Sverigedemokraterna röstar mot sin egen politik och fäller regeringen genom att rösta på Alliansen.
Man kan hävda att alla partier agerar utifrån deras egna väljares synpunkter. Partierna spelar det politiska spelet fullt ut, de agerar rationellt utifrån deras egenintressen, och det är ett intressant schackspel med taktiska finesser (och tabbar) som kommer från både höger och vänster. Problemet är att detta schackspel inte är designat för att skapa ett bättre Sverige, utan att vinna röster och makt inför nästa val.
Alex Schulman skriver om att oppositionspartierna njuter av kaoset och just nu känns det som att alla politiker bara käbblar. Detta skapar ett stort politikerförakt. Och vem vinner på det?
För tillfället har ett parti som var 8e person röstade på ett oproportionerligt stort inflytande. Det är precis som en småbarnsfamilj där den lilla treåringen får bestämma bara för att Mamma och Pappa inte kan komma överens. Det är dags att lägga prestige och stolthet åt sidan.
Det är dags att lägga skyttegravspolitiken åt sidan. Två block som är så fokuserade på att förstöra för varandra att när man är klara helt har tappat vad man faktiskt krigar om. Inte förrän man släpper sina vapen och partierna börjar tänka själva kan man få tillbaka förtroendet. Som det verkar nu är det ganska långt från att ett block skall få egen majoritet och ifall man inte samarbetar över blockgränserna kommer det bara att bli nyval på nyval. Ingen vinner på det.
Bryter man blockpolitiken river man de höga stolthetsmurarna och man kan fokusera på att samarbeta och styra Sverige istället för att vinna val. För visst står väl de rödgröna partierna och Alliansens partier närmre varandra än Alliansen och SD? Vi börjar dock direkt efter nyvalets utropande se trianguleringsförsök från 3 KD politiker och en centerpartist i DN debatt, ett försök att föra en tydligare migrationspolitik. Tanken är kanske att attrahera röster från SD, men i detta fall tabbar man sig ganska ordentligt då man bara visar sig ha okunskap om migrationspolitik överhuvudtaget vilket Amnestys svar på artikeln visar. Återigen ett försök till att försöka vinna röster, och taktiserande. Vid samarbete kommer förtroendet att öka för de etablerade partierna.
Nyvalets vinnare kommer inte att vara SD ifall man samarbetar över blockgränserna, oavsett om de nu skulle komma upp i 18% som opinionsundersökningen i Metro från 4-5 december visar. Med två block uppstår det två ytterligheter men verkligheten är sällan svart eller vit. Det finns för och nackdelar bland alla partier så varför inte lyssna på varandra? Om Mamma och Pappa bara kommer överens så kan treåringen skrika efter uppmärksamheten hur mycket han vill, Och kanske kan till och med föräldrarna med gott föredöme även visa hur man ska hanterar problemen istället för att skylla på varandra.